elinronvall

Vi hade som någon klassträff eller något liknande. Bara det att vi var i en jättehög byggnad, ungefär som world trade center. Ja, Hanna hade bandage eller något på sin ena fot och hoppade på kryckor.

Jag hade en sån konstig känsla när jag var där inne, men det var som ett hotell så det var fint. Men plötsligt så känns det konstigt, som en smäll långt upp i huset. Vi fattar direkt vad som är i görningen och jag tror aldrig att jag reagerat så snabbt och börjat springa allt vad jag hade! Nästan som om jag hade superspringarkraft! Hanna hoppar på sina kryckor och börjar hoppa åt fel håll. Jag känner hur det är världens skakningar i hela huset, och det gör att det känns svårare att röra sig. Jag skriker åt Hanna: "Det här hållet!" så högt jag bara kan. Medan jag springer ut så fort som möjligt, det är hastigheten som avgör om jag ska få vara kvar i livet eller dö, så vet jag. Jag vet att det har inträffat ännu en attack. Precis som nine eleven. Jag känner riktigt att huset håller på att rasa neråt och jag bara springer! Som tur var så var vi på nedersta våningen, men skakningarna gjorde allt svårt. Och jag vet faktiskt inte om jag klarade mig, inte heller om Hanna gjorde det då hon hade sina kryckor och hon sprang efter mig. Jag vet inte om jag dog eller överlevde, men när jag vaknade så tyckte jag att det var otroligt skönt att vara vid liv. Och jag hoppas, jag hoppas, att min dröm inte var en framtidssyn. Inte för att jag tror att jag skulle vara där då, utan för att det skulle ha katastrofala följder. Jag kände att om jag berättar det här så kanske det inte händer, för då har folk blivit varnade eller något. Och jag hoppas verkligen att det stämmer!