KK-joggen
Som kanske de flesta vet så är det katrineholmsveckan denna vecka. Detta innebär enligt tradition att kk-joggen går av stapeln på tisdags kvällen. Och det gjorde den även i år. Så jag knallade dit med mina systrar och vi ställde oss och tittade och hejade på alla som sprang förbi, vissa helt orörda, vissa helt slut. Jag måste faktiskt ge alla som sprang ett mycket stort beröm då det faktiskt är helt otroligt att man orkar springa den långa sträckan. Dessutom är den på asfalt vilket blir väldigt stumt i både vader och knän. Samtidigt som det kan sätta sig även i ryggen.
Egentligen ska man se det som ett träningspass. Och det vore ju helt knäppt om jag ringde in halva stan för att ställa sig enligt en sträcka som jag mött ut och sen heja på mig när jag kom springande förbi, svettig och dann. Men förstår ni vilken push det skulle vara?
Tänk också, om alla kunde pusha och stödja varandra sådär mycket ute i vardagslivet? Då skulle man kunna sätta in den sista glöden, vända på det dåliga och klara av saker man kanske egentligen trodde var omöjligt. Det tycker jag är något man borde skaffa i varje familj. Lite 'heja, heja' lite då och då. Det är inte så mycket begärt, men det ger så mycket mer.
